Kära Mamma

Litauerna förde tåget oerhördt slarfvigt, när vi stannade körde vi ofta i stark fart förbi stationerna. Altså i Virballen rusade vi in med fruktansvärd fart på stationen, en medpassagerare på andra sidan lutade sig ut och tittade, men drog genast in hufvudet med förvridna anletsdrag och skrek, man kunde dock ej höra ty just då sattes bromsarna till. Jag tänkte det är väl en sammanstötning, så jag drog i hop mig till en boll. Det brakade och knakade och oerhörda stötar hit och dit, kändes märkvärdigt nog som om hjärnan stötte inne i hufvudet, så efter en stund började vi köra jämt, men alltjämt mycket fort, det pinade mig att jag ej kunde förstå hvad som händt, människorna på stationsområdet skreko nu, så jag tänkte mig nu kommer det riktiga.

Jag sprang upp och försökte öppna fönstret för att kasta mig ut, men väggarna voro redan så tillsammanstryckta, att det var omöjligt. Bäst sitta och vänta hvad som kommer. Det drog hastigt genom hufvudet, blir jag klämd till döds eller spetsad på ett järn som kommer uppstyckande genom golfvet. Den sista tanken var mig oehördt vidrig. Jag tog spjärn med fötterna och höll händerna utsträckta framför hufvudet. Oerhörda stötar, och brakande som kanonskott, sittplatsen framför mig flög mot ansiktet och därpå ned för mina fötter, tvärväggen bräcktes in och vacklade mot mig, golfvet gick i vågor träflisor och trälappar och fönsterglas yrde om och Gepäckstycken ströddes på golfvet.

Och så stodo vi still. Vi hade gasbelysning, det var på middagen så den brann icke nu, men blott postvagnen skilde oss från lokomotivet, och som det eldade med trä, så var det min tanke, ut så fort som möjligt, nu kan det börja brinna. Främre delen af vagnen var förstörd, uppgång och entré voro fullständigt sammantryckta och inpressade i postvagnen, förväggen i vår koupe var svårt spolierad och inpressad i vår vagn. Återigen försökte jag öppna mitt fönster, det enda hela i vagnen. Det satt fast. Vagnen lutade starkt just åt mitt hörn, på den andra sidan stod den högt i vädret, så där var ej möjligt. Alla medpassagerare stodo fullständigt stela, stirrade med förvridna anletsdrag. På min tillsägelse att gå ut, svarade man, man kommer nog och hjälper oss. Bakre delen av vagnen var mindre spolierad. Här kom jag ut som den förste.

Det visade sig nu att växeln var fel lagd vi rusade in på ett sidospår där två lokomotiv stodo uppställda. Samtidigt för att minska sammanstötningens hastighet har man då med vett och vilja vridit om växeln sedan dock vårt lokomotiv och postvagnen kommit in på det falska. Våra vagnar fortsatte alltså på det rätta, men vi tvingades därigenom till urspårning. Så släpades vi med kanske 100 meter tills sammanstötningen med de båda stationslokomotiven skedde. Vårt lokomotiv var svårt sönderslaget, från det ena af de båda andra var ångpannan bortbruten och kastad ett stycke därifrån. När tågsammanstötningen dock skedde, kastade sig eldaren ut från tåget, bröt eller stukade därvid sitt ben. I vår vagn blefvo endast få passagerare lätt skadade af nedfallande koffertar.

Själf har jag en muskelskada i min ena quadriceps, jag spjärnade väl för mycket emot, eller också fick jag ett slag af något kringflygande föremål. Det har jag inte observerat. Först 2 timmar efter erinrade jag mig mellanspelet mellan urspårningen och sammanstötningen, där var en liten amnesie. När jag väntade på den riktiga olyckan, försvann det indirekta seendet, jag såg endast punktuellt omväxlande väggen och golfvet. Sitt aldrig i första vagnen alltid i midten af tåget. Mitt hörn i vagnen var mycket nära fullst. krossadt.

Nu väntas boljevism den 3-e här. Så jag vill i morgon försöka resa till Bruxelles.